ReligionmedRelation

År 1501, då han var sjutton år gammal, började Martin på universitetet i Erfurt, som han senare kallade en ölhall och ett horhus.^[16] Klockan fyra varje morgon väcktes han till en dag som fylldes med "mekaniskt lärande och ofta tröttsamma andliga övningar".^[16] Martin erhöll en Magister artiumexamen år 1505.^[17]

Enligt sin fars önskemål skrev han samma år in sig på universitets juridikutbildning men hoppade av nästan omedelbart. Han var mer intresserad av teologi och filosofi, särskilt Aristoteles, William Ockham och Gabriel Biel.^[17] Han tog stort intryck av två lärare, Bartholomäus Arnoldi von Usingen och Jodocus Trutfetter. De lärde honom att förhålla sig kritiskt även till de största tänkarna^[17] och att själv pröva allt genom erfarenhet.^[18] Filosofistudierna tillfredsställde inte Martin. Dessa handlade enbart om att använda förnuftet och inte om att älska Gud som för Luther var mycket viktigare. Han kände att förnuftet inte kunde leda människan till Gud och utvecklade därefter en slags hatkärlek till Aristoteles för att han i så hög grad betonade förnuftet.^[18] Luther menade att förnuftet kan användas för att ifrågasätta människor och institutioner, men inte Gud. Han trodde att människan endast kunde lära sig något om Gud genom uppenbarelser. Bibeln blev därför allt viktigare för Martin Luther,^[18] som aldrig avslutade sina juridikstudier.

1 Mosebok 18:

Religion är som eld; om vi använder oss av det konstruktivt är det något gott – den kan ge oss värme, ljus och energi. Om den släpps löst destruktivt så bränner den upp, förstör och fördärvar.

Om någon frågar mig när och var jag blev frälst så svarar jag
"År 33 på Golgata".

Jag säger inte gärna att jag är frälst,
jag säger hellre att jag dör och uppstår med Kristus varje dag.

Om någon säger till mig
"Jag har så svårt att tro" så blir ofta mitt svar
"OK. Men jag tror i alla fall att Gud tror på dig!"

Grovt förenklat så finns det två olika teologiska utgångspunkter:
1. Det viktiga är vad Gud gör / har gjort för dig & mig.
2. Det viktiga är vad du och jag gör i förhållande till Gud.

För mig är nr ett viktigare än nr två.

«..»º©º«..»º©º«..»º©º«..»º©º«..»º©º«..»º©º«..»º©º«..»º©º«..»

– Har du någonsin tvivlat på Guds existens?
– Javisst.
Tvivlet är förutsättningen för tro.
Utan tvivel behövde vi inte tro.
Vi skulle ju veta.
Jag har ännu inte mött någon som sagt: ”Jag vet på Gud”.
Det är semantiskt inkorrekt +
Vi får nöja oss med att tro.
Den människa som aldrig har tvivlat har heller aldrig trott.

«..»º©º«..»º©º«..»º©º«..»º©º«..»º©º«..»º©º«..»º©º«..»º©º«..»

Må vägen komma dig till mötes.
Må vinden alltid ge dig stöd.
Må solen skina varmt i ditt ansikte
och regnet falla mjukt på dina ängar.
Tills vi möts igen; må Gud bevara dig i sin heliga hand.

«..»º©º«..»º©º«..»º©º«..»º©º«..»º©º«..»º©º«..»º©º«..»º©º«..»

Vi har många som lever utan att arbeta, och vi har alldeles för många som arbetar utan att leva

"Liksom Fadern har älskar mig, så har jag älskat er. Bli kvar i min kärlek. Om ni håller mina bud, förblir ni i min kälek. Detta har jag talat till er, för att min glädje skall vara i er och för att er glädje skall bli fullkomlig. Detta är mitt bud att ni skall älskar varandra så som jag har älskar er. Ingen har större kärlek än han ger sitt liv för sina vänner."

Johannesevangeliet 15:27

Mina kära, låt oss älska varandra, ty kärleken kommer ifrån Gud, och den som älskar är född av Gud och känner Gud. Men den som inte älskar känner inte Gud, eftersom Gud är kärlek. Så uppenbarades Guds kärlek hos oss: han sände sin ende son till världen för att vi skulle få liv genom honom. Detta är kärleken: inte att vi har älskat Gud utan att han har älskat oss och sänt sin son som försoningsoffer för våra synder. Mina kära, om Gud har älskat oss så, måste också vi älska varandra. Ingen har någonsin sett Gud. Men om vi älskar varandra är Gud alltid i oss. Han har gett oss sin ande, och därför vet vi att vi förblir i honom och han i oss. Vi har sett och kan vittna* om att Fadern har sänt sin son att rädda* världen. Om någon bekänner att Jesus är Guds son, förblir Gud i honom och han i Gud. Och vi har lärt känna den kärlek som Gud har till oss och tror på den. Gud är kärlek, och den som förblir i kärleken förblir i Gud och Gud i honom. I detta har kärleken nått sin fullhet hos oss: att vi kan vara frimodiga på domens dag, ty sådan som Kristus är, sådana är vi i denna världen. Rädsla finns inte i kärleken, utan den fullkomliga kärleken fördriver rädslan, ty rädsla hör samman med straff, och den som är rädd har inte nått kärlekens fullhet. Vi älskar därför att han har älskat oss först. Om någon säger: "Jag älskar Gud" men hatar sin broder, då ljuger han. Ty den som inte älskar sin broder, som han har sett, kan inte älska Gud som han inte har sett. Och detta är det bud som han har gett oss, att den som älskar Gud också skall älska sin broder. 1 Johannesbrevet 4:7-21

Kärleken är tålmodig och god. Kärleken är inte stridslysten, inte skrytsam och inte uppblåst. Den är inte utmanande, inte självisk, den brusar inte upp, den vill ingen något ont. Den finner inte glädje i orätten men gläds med sanningen. Allt bär den, allt tror den, allt hoppas den, allt uthärdar den. Kärleken upphör aldrig. 1 kor 13:4-8