Martin luthers syn och filosofi om förnuftet.

År 1501, då han var sjutton år gammal, började Martin på universitetet i Erfurt, som han senare kallade en ölhall och ett horhus.[16] Klockan fyra varje morgon väcktes han till en dag som fylldes med "mekaniskt lärande och ofta tröttsamma andliga övningar".[16] Martin erhöll en Magister artiumexamen år 1505.[17]

Enligt sin fars önskemål skrev han samma år in sig på universitets juridikutbildning men hoppade av nästan omedelbart. Han var mer intresserad av teologi och filosofi, särskilt Aristoteles, William Ockham och Gabriel Biel.[17] Han tog stort intryck av två lärare, Bartholomäus Arnoldi von Usingen och Jodocus Trutfetter. De lärde honom att förhålla sig kritiskt även till de största tänkarna[17] och att själv pröva allt genom erfarenhet.[18] Filosofistudierna tillfredsställde inte Martin. Dessa handlade enbart om att använda förnuftet och inte om att älska Gud som för Luther var mycket viktigare. Han kände att förnuftet inte kunde leda människan till Gud och utvecklade därefter en slags hatkärlek till Aristoteles för att han i så hög grad betonade förnuftet.[18] Luther menade att förnuftet kan användas för att ifrågasätta människor och institutioner, men inte Gud. Han trodde att människan endast kunde lära sig något om Gud genom uppenbarelser. Bibeln blev därför allt viktigare för Martin Luther,[18] som aldrig avslutade sina juridikstudier.


Kommentarer
Postat av: Anonym

Amir! What's up! Vad har hänt med bloggandet? Hoppas allt är bra med dig.

2011-09-19 @ 19:34:52
Postat av: Anonym

Har du slutat blogga? Saknar dina intressanta inlägg

2011-11-26 @ 16:36:56

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0